Exilen på Sankt Helena

Sedan den 10:e december 1815 levde Napoleon i exil i Longwood House på ön Sankt Helena.

Hans exil var synonymt med ensamhet och Longwood House var en gårdsliknande bostad utan några som helst bekvämligheter.

Napoleon övervakades ständigt av engelska soldater under order av Hudson Lowe som var guvernör på den lilla ön som låg nästintill okänd mitt i Atlanten.

Samma Hudson Lowe hade inte mycket respekt för kejsaren och hade inte något emot att ständigt förödmjuka honom.

Han vägrade att kalla honom kejsare eller ens general, hans vapen konfiskerades, hans besök utanför huset begränsades till ett minimum och hans post censurerades.

Under de första åren av sin exil lät han sina memoarer skrivas av sina medfångar.

Under de sista åren av sin exil gick Napoleon nästan aldrig ut, han arbetade mycket lite och fortsatte framför allt att läsa mycket.

Napoleons sista dagar.

Napoleon drabbades regelbundet av starka smärtor i höger sida av magen och hans personliga läkare François Antommarchi, tog inte smärtorna på allvar och trodde att det rörde sig om en enkel förstoppning.

Guvernör Hudson Lowe tog som vanligt inte kejsaren på allvar heller och sa till och med att det var ”en diplomatisk sjukdom”.

Napoleon hade dock en dålig känsla och han trodde att han led av samma sjukdom som sin far Charles Bonaparte, dvs. magcancer.

Den 15:e mars mådde Napoleon inte alls bra och han var indisponibel efter att ha druckit vatten från den källa som han vanligtvis drack ur.

Fram till den 12:e april förblev han sängliggande under större delen av tiden, gnagd av denna sjukdom som läkarna inte visste hur de skulle benämna eller bota.

Napoleon åt mycket lite och han kände hur han började bli skröplig och visste att han snart skulle övergå från liv till död.

Hans hälsa fortsatte ständigt att försämras, så han ordnade upp sina angelägenheter och dikterade sitt testamente.

Hans minne var fantastiskt ända till slutet och han glömde inte bort en enda av de personer som han kände sig i skuld till.

Napoleon tänkte också på sina krigskamrater som hade gått bort under åren och han uttalade följande ord: ”Jag kommer att ansluta mig till mina modiga kamrater på de elyseiska fälten. Som Kléber, Desaix, Bessières, Duroc, Ney, Murat, Masséna och Berthier, de kommer  att komma för att hälsa på mig och prata med mig om vad vi har åstadkommit tillsammans…När de ser mig kommer de att återuppstå med entusiasm och ära och vi kommer att prata om våra fälttåg och vår ära med Scipios, Hannibal, Caesar och Fredrik.”

Den 1:a maj hade ingen fortfarande gått till botten med Napoleons sjukdom, det enda som stod klart var att slutet nu var nära.

Den 3:e maj verkade hans situation helt hopplös. Men under dagen den 4:e maj förbättrades hans hälsa något och han tog till och med några förfriskningar.

Vid tretiden på morgonen förlorade kejsaren dock medvetandet, hans puls var knappt märkbar och hans kropp blev allt kallare.

Vid 7-tiden på morgonen sägs Napoleon ha sagt sina sista ord: ”huvud” ”armé”.

Klockan 17.50 andades Napoleon ut sitt sista andetag,

Kejsaren verkade sova, som om han var föryngrad av sin viktnedgång, hans ansikte var lugnt och utvilat.